Alla vi föräldrar som under flera veckor eller månader har knipit ihop eller legat i horisontalläge, bett till högre makter och haft sömnlösa nätter. Vi som har hållit våra tummar blåa för att våra barn bara ska få stanna lite till inne i magen. Vi som har knaprat piller för att barnens lungor ska mogna snabbare, sett läkare göra underverk och tvingats tjyvkika på sista trimestern genom ett kuvösfönster. Vi vet att livet börjar långt innan barnmorskan räknar det nyförlösta barnets tår. Vi vet att det ibland inte blir som man har tänkt sig.

Mina tvillingflickor föddes i vecka 27. Då hade jag tillbringat nästan två veckor på sjukhus i förhoppningen om att de inte skulle komma alltför tidigt. Men det gick inte att hindra det längre och de plockades ut med snitt en kylig majdag.

Jag tillhör en liten skara föräldrar som, istället för att kokonga oss i bebisrus, har tillbringat den normalt ”lyckligaste lilla smekmånaden” i händerna på sjukhuspersonalen.

Vi har befunnit oss i ett flera månaders ständigt gnagande elände. Istället för att öppna små gratulationkort, bjussa på bullar, packa upp vackra blommor och gulliga sparkdräkter, har vi fått lära oss allt om omvårdnaden av för tidigt födda barn. 

CPAP (särskilt andningshjälpmedel som används bland annat i neonatalvården, reds anmärkning) har ersatt blombuketterna, övervakningslarmen har ersatt de lyckönskande leendena och blodtransfusioner har mist sin skräckimage.

Istället för att sitta i skuggan under ett äppelträd en varm julidag och amma mina små mjuka knyten, rapa dem på axeln och höra deras små ljud, har jag dag och natt i tre månader suttit vid den hårda pumpen i det lilla pumprummet på sjukhuset och hört det sövande pumpljudet till förbannelse.

Så många gånger jag gått uppför backen till sjukhuset med andnöd och ångest inför vad som ska vänta mig. Så många gånger jag gått nerför backen med enorm sorg över att lämna dom kvar där för natten. Ibland i oro för att dom har haft för svårt att andas just den dagen, ibland av saknad för att de mått så bra.

Vi mammor hade delmål. De var väldig lika varandras. En period hade vi drömmen om att kunna ta vårt barn till skötbordet och byta blöja. En annan dag önskade man inget hellre än att få ta dem i vagnen i parken utanför sjukhuset. Ett annat delmål var att bli av med kuvösen, eller att bli av med CPAP:en… det var det som höll oss igång. 

Det var ju det där med att orka. Många gånger sjönk jag ner på golvet i hallen då jag var på väg mot sjukhuset. Jag satt där på golvet med kylväskan fylld med mjölken jag pumpat ut (var tredje timme) under natten, i handen. Jag tänkte att nu orkar jag inte mer. Jag orkar inte åka dit. Jag orkar inte ha dem i kuvös. Jag orkar inte att andra tar mer eller bättre hand om dom. Jag orkar inte oroa mig. Men det fanns ingen tid att sitta på hallgolvet. Det var bara att plocka ihop sig, vara beslutsam, svälja gråten och gå dit.
 
Det var hemskt, deras första vecka i livet. Ingenting begrep jag. Inte var jag förberedd och inte heller påläst. Jag hade ingen kontroll och förstod inte vad dom gjorde.

När jag under de första dagarna var nere på neonatalavdelningen på Karolinska såg jag med förundran på de andra föräldrarna. De skötte sina små fågelungar så fint. Satt med dom på bröstet och såg lyckliga ut.

Ibland undrar jag hur jag ska orka det här igen men jag MÅSTE och jag SKA klara detta hur jobbigt det än blir måste jag bita ihop !